Det här blev verkligen ett privat inlägg. Jag tänker inte gå in på någon bakgrund men ni som vet, ni vet! Jag trillade på en sak som gjorde att jag behövde få ner mina tankar jag menar inget illa med det...
Ibland undrar jag om blod verkligen är tjockare än vatten... vissa människor har så lätt att säga upp kontakten med sin familj.
Jag har sagt upp mitt ex men det var ju inte blod, vi delar bara blod genom barnen. Och det var iof svårt men övergående. Och han finns kvar i periferin oavsett om jag skulle önska annat ibland.
Men hur svårt är det inte när man "gör slut" med familjen. Jag har inte gjort slut med min familj men jag har heller inte pratat med delar av min familj på 8-9 månader och jag tycker att det är sjukt jobbigt. Jag har gråtit mig till sömns så många nätter att jag inte kan räkna dom och jag har suttit på bussar och tåg men tårarna rinnande (i smyg hoppas jag) men jag gråter inte längre över det, men det händer ibland (som i skrivande stund) att man blir tjock i halsen och saknade blir jättestor.
Jag klarar mig även om det är jobbigt men det värsta är med barnen, jag tycker det är jobbigt att dom drabbas. Dom frågar varför vi inte ses längre och vad ska jag svara på det: För att vi vuxna är tjurskalliga och dumma?
jag hoppas att allt det här ändras och att det kan blir "som vanligt" igen...
