Tisdag och panik

Min eftermiddag i går var minst sagt lite speciell. 

Jag hade bestämt mig för att nu jävlar skulle jag riva av ett långpass, springa hem från jobbet - 10k. 

På friluftsdagen inser jag att det är barmark ute och att jag tagit med mina icebugs... Insåg att valet var att ta bussen hem, springa i mina eccoskor eller helt enkelt köra i icebugsen. Valde det sista eftersom man inte kan ångra sig när man sagt till typ alla på jobbet att man ska vara duktig och springa hem. 

Jag kommer på, innan jag ska byta om, att jag är tvungen att springa med ryggsäcken. Eftersom jag vill ha mina vanliga skor och vinterjackan dagen efter. 

När jag ska springa över övergångstället vid Haninge C, kikar över axeln för att kolla bilarna, inser jag att väskan öppnat sig under springturen och efter mannen jag mötte påpeka att jag tappat grejer på övergångsstället. Tack och lov har jag bara blivit av med en vante. 

Springer hem till Sassur (4,5k), dricker lite vatten och fortsätter sedan.

Jag blir stoppad av en tjej efter 1,5k som varnar för älgar på andra sidan tunneln. Och eftersom jag bara ser en - och vill hem kör jag på. När jag kommer närmre ser jag att det är totalt 4 älgar, varav 2 st är kalvar (shiiit)

Jag försöker gå förbi utan att störa, men en får spunk och springer över gångvägen. Jag sträcker då upp händerna (som jag sett på naturprogram - man ska göra sig stor och hamna i överläge) och pratar högt: "såja. Jag ska bara gå förbi - ni kan alla gå över." 

När jag passerar en kalv får hen halvspunk och hoppar till varav mamman i fråga tar några stapplande men målmedvetna steg mot mig. 

Jag backar, med händerna ännu högre över huvudet (tack babianarmar) och säger åt henne att "jag ska gå här ifrån så fortsätt med ert"

När hon tillslut stannar så backar jag lite till och bestämmer mig för att gå runt - genom skogen till lilla bilvägen och ner på andra sidan. 

När jag kommer ner på gångvägen joggar jag försiktigt där ifrån, med ett vakande öga mot älgarna. När jag passerat gruppen med människor så känner jag mig lugn - hon kan attakera dom nu och skita i mig ;)

Strax därefter ringer min bästis och jag gör ett tappert försök att fortsätta lunka på, men jag har fått för ont i knät (någon light variant på löparknä) och iom att jag pratar är det nu ok att promenera - i rask takt. 

När jag närmar mig VH börjar jag frysa ganska hårt men stressar vidare då jag ska hämta upp en bilnyckel innan 16:30. 

När jag kommer till centrum tänker jag "jag kanske ska belöna mig med något gottigt nu när jag varit så duktig" för att sen tänka "om jag inte sumpat plånboken vill säga" 

Där får jag lite lätt panik och ökar på stegen lite mer (vilket inte är det lättaste eftersom jag har 'ont' i fötterna och fryser)

När jag kommer till skolan, där jag ska hämta bilnyckeln så kollar jag väskan lite snabbt, men hittar inte plånboken. Och i samma veva dör mobilen pga lågt batteri OCH kyla. Så jag tar nyckeln, hittar bilen, hoppar in - och får en chock. Bilen saknar en pedal!!! Det är en automat :)

Jag lyckas få hem bilen och springer hem för att sätta telefonen på laddning så jag kan ringa jobbet, för att kolla om plånboken ligger där - men icke!

Så det var bara att slänga mig iväg igen för att leta. 

In i bilen, som saknar kupévärme just nu, och åka mot Haninge C. Med handduken i högsta hugg eftersom bilen immar igen. 

Väl i haninge känns det som att jag har mer fokus på trotoaren än vägen framåt, men jag ser inget som kan vara mitt. 

Jag tänker att jag även ska kolla lilla snutten vid sjukhuset/statoil - bara för att ha gjort det, och när jag svänger in ser jag något svart ligga precis vid infarten till statoil. Jag parkerar bilen och går för att titta, och jag blev lite ledsen över att hitta min vante och reflexväst - men ingen plånbok. 

Jag går fram till en tjej som står och pratar i telefon/röker och frågar om hon jobbar på statoil och om dom fått in en plånbok varav hon svarar "ja men jag börjar 17 så jag vet inte, gå in och fråga"

Jag småjoggar in och frågar hon i kassan varav hon svarar: mmm hur var namnet?

Jag rabblar mitt namn och personnummer fortare än min hjärna hinner tänka och hon räcker då över min plånbok. 

Fan vad lycklig jag var vill jag lova!

Att förlora plånboken och sedan få tillbaka den med, allt kvar, var en hemsk men underbar känsla.

Så nästa gång jag springer skajag  trippelkolla väskan innan jag drar iväg, kanske ev skaffa en löparväska. Hahaha